Dagbok

Jag satte just igång en playlist från spotify jag vet att jag inte borde lyssna på. Jag borde inte gräva ner mig mer i min egen plågsamma grav med världens vackraste pojkansikte på näthinnan. Jag borde inte tänka på den ljumma natten på oändliga gator med min lilla hand i hans stora trygga. Vi känner ju egentligen inte ens varann. Jag förstår inte var alla känslorna kommer ifrån. Ifrån något av alla de små korta mellanrummen mellan våra kyssar. Ah jag går av på mitten om jag inte får uppleva det igen. Den perfekta natten. Den sista sommarnatten med något av det finaste jag sett i handen.

Jag tänker på hur min mor berättar hur hon gråtit med sitt flickhjärta i handen lyssnandes på Ted Gärdestad på vinyl. Det är så långt ifrån man kan komma spotify. Så långt ifrån den plastiga vinylens romantik. Ändå sitter jag här, påväg in i nattens sömn med bara dator och spotifylista som sällskap, och dagdrömmer lite för mycket. Lite för mycket för mitt eget bästa. Jag vet ju så mycket väl om att känslor sällan är ömsesidiga. Men hur kan de inte vara det? Jag blir galen. Bilden på näthinnan bränner i mig. Jag som inte hade tänkt att bli kär.






Och jag vill ju att alla låtarna ska handla om mig. Men jag tror inte att det är så. Det brukar inte vara så och aj fan vad det gör ont. Helvete!